Janni

Nu är det dags igen.

ännu en blogg av en miserabel, deprimerad, förvirrad, töntig wannabe-emo-something tänker ni. men nu är det så att ibland vill man få ut känslor utan att skrika på dem som man älskar, är då inte detta ett bättre sätt?

så om du tänker vara grinig och muttra dig igenom den här bloggen kan du lika gärna sluta läsa nu och gå och hitta på nåt bättre att göra.



Ibland blir jag så frustrerad att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.. Varför är du så konstig? varför är DU så konstig och varför är inte minst DUkonstig..?
Jag kan verkligen inte förstå hur människor är ibland, jag får sån lust att bara skrika åt er allihopa.

Fan, vakna upp ur eran sagovärld och lär er ta hand om dem ni älskar, låtsas inte att ni är någonting mer än ni är.. en vacker dag kommer ni vakna och inse att allt inte är så jävla lätt och att man inte kan behandla folk som luft i vissa lägen och som om de vore gjorda av glas i andra lägen. Nu är det främst dig jag syftar på.. behöver nog inte säga ditt namn för att du ska förstå om du läser det här. Jag fattar inte vad du håller på med? Hur fan kan du ta mig så för given? Du låtsas ju fan som om jag inte finns ibland, varför? Jag kan verkligen inte förstå, vad har jag gjort för fel? Jag har aldrig känt såhär...och ja, jag överreagerar säkert, men det gör jag ju tydligen jämt så. För som alla som läser det här förstår, precis som DU alltid säger, så är jag en jävla TOFFEL, fan.. jag erkänner! Jag skulle göra allt för dig, säger du sitt så sitter jag, säger du hoppa så hoppar jag.. det är hemskt, men jag skulle gå genom eld och vatten för dig... att du inte fattar gör så ont... så grymt jävla ont... jag ligger fan här i DIN säng och gråter.. själv är jag också... du får absolut vara med dina vänner, så mycket du vill, jag blir bara glad om du vill ut och göra någonting.. men varför vill du aldrig göra något med mig? jag förstår bara inte. visst, vi gör saker.. men.. ja.. jag vet knappt själv vad jag menar... fan....... allt blir bara så fel.. jämt.. det är då en sak jag är jävligt bra på, att förstöra för mig själv.. antingen visar jag för lite känslor, eller så är jag klängig och dryg. Andra stunden är jag sur? För att jag inte fortsätter klänga på dig när du kollar på mig som om jag va dum i huvet och praktiskt taget säger åt mig att dra åt helvete med ögonen.. ibland, älskade du, önskar jag att jag inte var så fruktansvärt kär.. att jag någonstans kunde se mitt eget bästa. för ibland, darling, behandlar du mig som skit..


Jag måste faktiskt säga, att du nästan alltid behandlar mig så bra du bara kan, när vi är ensamma, men jag tänker inte leva mitt liv ensam med dig, och inte du med mig heller.. visst, man behöver inte vara all over varandra när man är ute bland andra, men ändå. Par sitter faktiskt brevid varandra i soffan, pussas och säger att de tycker om varandra även när annat folk är med. och tro mig, folk tycker att det är NORMALT! alla världens par kan knappast ALLA vara tofflar, och vafan är nu en "toffel"? Ja jo, om en toffel är någon som älskar någon så mycket att den aldrig lyckas finna de rätta orden att beskriva kärleken på, då är jag en toffel.. men där räknas tyvärr inte du in, eller ja, tyvärr för mig iallafall.. känns på något sätt som att jag går back på det här, ger mycket mer än jag får. Jag vet inte vad du är kapabel att ge heller. jag vet inte om något hänt dig i ditt liv som gör det svårt för dig att visa känslor, men FINE om det är det, men SÄG det då! sitt inte där och låtsas som att allt är frid och fröjd, om jag fått chansen kan jag LOVA dig att jag skulle skrika ut till hela världen "JAG ÄLSKAR JOAKIM DOMAR PERSSON!". Och dessutom, är en krokig uppväxt inget att "skylla på", där får du ingen av min sympati, för om det är något jag haft, så är det fan svårt. Folk vet så äckligt lite om mig att det är skrämmande. Inte ens mina närmaste vet hälften av sakerna jag varit med om i mitt liv, det är jag iofs till stor del glad över. Men de sakerna jag har varit med om, det har NU fått mig att inse att de som man älskar, ska man också visa det för. Inte tvärt om, jag har haft det jobbigt, så nu skyller jag på det och kommer aldrig behöva visa för någon att jag faktiskt HAR känslor.. Om nu någon dum jävel där ute tror att jag genom att berätta att jag haft det tungt tror att jag försöker fiska sympati och medlidande hos folk så kan ni dra åt helvete med eran sympati, jag vill inte ha den. 

 och du.. visst, jag vet att du älskar mig, eller jag hoppas jag vet det. Jag har en underbar känsla om oss två tillsammans, men just nu är det jobbigt. Hoppas du förstår.. Jag älskar dig. <3




Och DU din jävla idiot, jag önskar att det gick att byta ut dig, kasta dig i en sjö så att du hamnade på botten så jag slapp både se och höra dig.. Men det går inte, vi är bundna till varandra på det skummaste sättet som jag aldrig kan komma undan. JAG HATAR DIG, fattar du inte det? Jag vill aldrig mer se dig, höra dig eller veta av dig... fyfan...

and make them what you want them to be.